En dikt om er två – mitt hjärta och min värld

Ni vilar där tillsammans,
i kvällens stilla sken,
som om tiden stannat
för att andas med oss.

Betty, min älskade,
du som bär styrka i stillhet,
värme i varje gest,
och ögon som alltid vet
när något är viktigt.

Din famn är tryggheten själv,
och när du håller Kirsikka
är det som om världen
blir lite mjukare.

Och Kirsikka, vår dotter –
vår lilla körsbärsblom.
Du är ljuset som föll ner
från en stjärna vi bad till,
längtan som blev till liv,
en viskning som blev ett skratt.

När jag ser er två,
mor och dotter, sida vid sida,
är seendet inte nog.
Jag måste känna,
andas, gråta en tår av tacksamhet –
för det är för mycket skönhet
för ett hjärta att bära ensam.

Ni är början och fortsättningen
på allt som har mening.
Ni är mitt hem,
mina andetag,
min framtid insvept i kärlek.

Och denna stund –
du med barnet i famnen,
barnet med drömmar i ögonfransarna –
denna stund är evig,
även om den flyr.

Jag vill inte annat än minnas den,
och leva i den,
igen och igen,
så länge hjärtat slår.

Betty, Kirsikka –
tack för att ni finns.
Ni gör världen till något
vackrare än jag någonsin drömt.

🍒

– Tuppu